Grynet blev en Alexander! :D

Ja alla som läser min blogg känner väl redan till att det blev en Alexander. :) Här kommer en förlossningsberättelse.
Den 29/11 skulle jag sättas igång kl 8 på morgonen. Vi ställde klockan på 6 för att vara säkra på att hinna till Borås i tid. Kl 5 vaknar jag av att värkarna satt igång! Tjoho! :D De kom tätt redan från början men inte så farligt onda ändå. När jag undersöktes var livmoderhalsen utplånad och jag var öppen 3 cm. Toppen! =) Började med ett långt och varmt bad, var så avslappnad så där låg jag och läste tidning och tjattrade med Martin.

Gottar mig i ett bad.

Väl uppe ur badet gjordes en ny undersökning och jag var då öppen 5cm ungefär. Halv 12 tog BM hål på hinnorna och satte ett värkstimulerande dropp som man sedan höjde ett snäpp varje halvtimme. Ungefär här (öppen 6cm) började jag andas syrgas som jag inte tyckte hjälpte... fast det gjorde det säkert.

Syrgasen är min bästa vän.

Tyckte att det gick helt okej förutom att värkarna var väldigt täta. BM frågade mig om jag ville ha epidural, jag tvekade först för jag tyckte inte att jag hade speciellt ont ändå. Men ångrade mig i princip så fort hon gått ut genom dörren haha... tänkte som så att det kunde ju dröja innan narkosläkaren kom och sen visste jag att det dröjer innan det börjar hjälpa. När läkaren kom efter en liten stund hade jag börjat få riktigt ont och värkarna var så täta att det var lite trixigt att få till det. INTE lätt att ligga helt stilla när det gör grisont!
Vid 16-tiden ungefär var jag öppen ca 8-9cm, det tryckte på rätt bra med epiduralen hjälpte mig massor så det gick helt okej ändå. Satte mig på en såndär jätteboll och gungade i någon timme innan smärtorna var så jobbiga att jag var rädd för att jag inte skulle hålla mig kvar på bollen utan att drutta i golvet. Direkt efter jag kommit tillbaks i sängen igen började krystvärkarna! Inte för att någon av mina BM (hade en student med) trodde på mig. Ja precis i början så var han högt upp fortfarande men han kom ner fort och det gjorde verkligen helt grymt ont. Jag vet att många tyckte att öppningsvärkarna är jobbigare än krystvärkarna men det håller jag inte alls med om. Kan iofs bero på min epidural? Låg där mest och skrek rakt ut, eller ja rakt ut i syrgasmasken! Tur för de andra på stackarna som låg med värkar kanske, hade nog skrämt ihjäl dem! ;) Ungefär här började Martin tycka att det var jobbigt att se mig ha så ont men måste säga att han klarade det hela mycket bättre än jag trodde! Krystningarna höll på i kanske en halvtimme (i journalen står det att jag bara har krystvärkar i 5 min?) har ingen koll alls här egentligen, ligger bara och andas och våndas, när jag säger (okej skriker...) att han kommer NU. Neeeeej då säger BM, det är allt en stund kvar. Nej han kommer NU skriker jag igen. BM tycker att ja okej då jag kan kolla. Och ja där var ju huvudet nästan ute! DÅ fick de bråttom helt plötsligt! Värken efter var huvudet ute och sen dröjde det väl ett par minuter till nästa värk och då kom han äntligen ut (kl17.55)! *lyckan är total*  Martin klippte så klart navelsträngen. :D

Alldeles nyfödd

Moderkakan ville inte riktigt komma ut så de vred på värkdroppet på max och sedan tryckte dem på magen ordentligt. Men inte brydde jag min nämnvärt om det! ;) Studenten fick ansvaret att sy ihop mig igen. Vet faktiskt inte hur mycket eller exakt var jag är sydd men hon höll på i 2 timmar! Hon bedövade mig helt så kände inte ett skvatt. Tror dock att det låter värre än vad det är för hon var mest noggrann och de pratade en hel del om hur hon skulle göra för att sy på bästa sätt etc.

Efter syjuntan var över och barnet blivit vägd och mätt fick vi det efterlängtade fikat. GOTT!
 Gossebarnet vägde 4720gram och var 53cm lång. :D En riktig bamsing.

Godaste smörgåsarna någonsin... tror jag.

Sedan väntar vi på ngt, minns inte riktigt vad? Nattrapporteringen och att lillen skulle amma lite tror jag? Vid midnatt blir vi till slut slussade till BB där vi somnar gott allihop.