En vecka på neonatalavdelningen på Borås lasarett

Varning för LÅNGT inlägg! ;)
Tidigt på morgonen dagen efter förlossningen (onsdag 30/11) vaknar vi och upptäcker att Alexander är jättevarm! Först tänkte jag att det nog bara var för att han låg så inbakad bredvid mig i sängen. Men sen började han kräkas upp något slemmigt och andningen kändes lite konstig. Så vi ringde in personal för att dubbelkolla att allt var okej med honom. Man är ju rätt osäker som nybliven förälder! De sa att de är nog ingen fara men att han var ju lite väl varm förstås. De tog med Alexander ut för att kolla upp honom och Martin följde med (jag var visst inte snabb nog på med kläderna för när jag skulle gå efter var alla borta). När de kom tillbaks efter några minuter så säger Martin att de ringt på en läkare och att vi kanske skulle få gå till neonatalen?! Lite smått bekymrad blev jag ju helt klart! :/ Läkaren kom och vi gick iväg allihop för en snabb koll på BB där hon (läkaren) bestämde sig för att ta med honom ner till Neo för lite provtagningar för säkerhets skull.
På neo togs sedan en massa prover på honom. Han ville inte amma och när vi försökte mata honom med ersättning från snipa så kräktes han bara upp det igen. Han hade feber och bara sov. Min lilla plutt. :(
De ville behålla honom på neo tills proverna var klara så de skickade iväg oss upp till BB igen så att vi skulle få i oss lite försenad frukost. När vi kom tillbaks visade proverna på att lillen hade fått en infektion av något slag men man visste inte vad. Ibland var det bara så, fostervattnet var det i alla fall inte. För att bli frisk måste han få en antibiotikakur under en vecka. Därmed blev han oxå inskriven på neonatalavdelningen. Jag var ju fortfarande inskriven på BB så fick sova och äta där... hemskt jobbigt att se sin lille pojk uppkopplad till en massa sladdar på kroppen och grejen i huvudet (PVK) där han fick sin antibiotika. Han fick även en sond ner genom näsan för att få i sig mat. Den där sonden var ju nästan en heltidssysselsättning, att hindra lillen från att slita ur den alltså. ;) Och ja matningen med den tog sin lilla tid det med, med alla förberedelser och så.

Lillen uppkopplad i sin hightech-säng. :/

Jag och Martin kunde inte göra så mycket men eftersom han inte var jättesjuk så kunde vi i alla fall sitta och hålla honom hur mycket vi ville. Var 3-4:e timma matades han via sonden och samtidigt försökte jag vara där och få honom att ta bröstet (vilket bara funkar någorlunda med en amningsnapp), för att han inte skulle tro att man får mat utan att suga. ;) Resten av tiden kändes det som att jag haltade mig fram och tillbaks den långa vägen mellan BB och neonatalen (var sin ände av sjukhuset) för att äta eller sova. INTE alls kul att lämna sin sjukling alldeles ensam hela natten, men å andra sidan återhämtade jag mig säkert lite snabbare eftersom jag fick sova ordentligt och promenaderna mellan BB och neo höll mig igång i kroppen.
Andra dagen väcktes jag på BB av en sköterska kom in och sa att neo ringt och ville ha dit Alexanders mamma! PANIK! Men sen tänkte jag efter lite på vägen dit att om det var något allvarligt hade dem bett oss båda att komma och inte bara mig. Och ja det var ingen fara, han var bara lite arg och ville ha sin mamma nära! *gos*.
Dagen efter (torsdag 1/12) såg jag till att bli utskriven från BB så att vi kunde flytta in i ett föräldrarum på neonatalen. Alexander låg fortfarande inne i en sal med andra sjuka bebisar för övervakning dygnet runt men nu var vi åtminstone i närheten hela tiden och personalen kom in i vårt rum och väckte mig när Alexander vaknat och var hungrig så jag kunde "låtsasamma". För i ärlighetens namn så gick det där med amningen URUSELT! Hittade aldrig någon bra sittande ställning som fungerade för oss båda.
på fredagen (2/12) fick  Alexander äntligen lämna salen med den stora övervakningen på bebisarna och flytta in till oss på rummet. Personalen (som för övrigt var trevliga och hjälpsamma allihop!) kom bara in till oss vid matdags och när han fick sin antibiotika 2ggr/dygn (eller om vi ringde efter personalen av någon anledning). 

Fått komma in till oss på rummet och fått på sig kläder för första gången.

Det var verkligen helt underbart att få ha honom hos oss hela tiden, och extra skönt att slippa sladdarna överallt. Första dagarna hade han kvar sonden i näsan och så PVK-grejen i huvudet för sin antibiotika.

PVK:n i huvudet.

Vi fick lära oss att sondmata helt själva men vi hann bara mata helt själva en gång, sen slet lillen ur sonden ur näsan! Men kanske var det bara bra för då kunde vi i stället gå över till att mata med snipan igen, sparade otroligt mycket tid! Det var ett himla sjå med att försöka sondmata, amma och sedan pumpa ut resten vid varje måltid. En måltid tog ju närmre 1½ timmar att klara av.
Nu när vi hade honom hela tiden inne på rummet var det någon smart människa som kom på att vi kunde pröva att ligga ner vid amningen, och ja det funkade klockrent! Han sög tag jättebra och efter bara någon dag kunde vi även skippa snipan när vi matade och koncentrera oss på att helamma! Det tog ett dygn att gå från sondmatning till att helamma. :) När väl amningen tagit fart så kändes allt så mycket lättare! Alla extra procedurer bara försvann, de tyckte inte ens att jag behövde pumpa. Enda kruxet var att jag fortfarande inte kunde amma honom utan att ha en amningsnapp. Mina bröstvårtor är tydligen för små för honom att greppa tag i ordentligt. :/ Det är skönt att ha ett hjälpmedel som fungerar okej men samtidigt väldigt jobbigt eftersom det ändå är ett extra moment. Nappen sitter inte fast jättebra trots att vi blöter den och självklart slår Alexander bort den från bröstet när han viftar med sina armar. Så det gäller att få bort hans armar och se till att han är lagom lugn innan han kan komma intill, det kan ta ett antal försök och oftast med hjälp från pappa Martin.

Dagarna flyter på i sakta mak, nätterna (eller snarare morgontimmarna) är jobbiga för mig eftersom jag inte kommer i säng förrän efter midnatt med tanke på antibiotikajoxet och sedan vaknar A och vill ha mat och har svårt att somna om. Varje morgon mellan ca 4-8 är han vaken och då har jag oftast bara fått någon timme sömn (kanske 2). I stället får jag skrapa ihop en extra timme efter han somnat vid 8-tiden.
Vi fördriver dagarna med hjälp av TV, lite wordfeud i smyg (inga telefoner tillåtna egentligen), kort promenad inne på sjukhuset i lånad vagn, läsa tidningar osv. På söndagen fick vi besök av Alexanders farmor, farfar och kusinen Emmelie, vilket var ett trevligt avbrott.
Redan på lördagen eller om det kanske var söndagen var läkaren inna och "friskförklarade" honom. Han var frisk men behövde få hela kuren med antibiotika i sig.
Under söndag/måndagnatten tar det stopp i PVK-katetern i huvudet så den måste bytas, tar många försök med nålarna innan det lyckas, några timmar senare skulle man ta prover = ännu fler nålstick på lillen... men sköterskan beslutar till slut för att avbryta försöket med att ta blodprover för han blivit stucken så himla många gånger. Tur att lillen är tålig, grät i princip aldrig något under tiden man krånglade med nålarna. Men så fick han lite sockerlösning som bedövning oxå. Man bestämmer att läkaren ska ta blod ur ljumskarna på honom i stället. Det ska tydligen vara lättare att få ut blod där, men det är inget sköterskorna får göra? Läkaren kommer på måndagsförmiddagen för att få det gjort men han gör ett sista försök innan han prövar ljumskarna och han lyckas få blod ur handen på lillen. :D Nu räcker det väl äntligen med nålar tänker vi, men nä! På tisdag förmiddag lyckas Alexander självklart med konststycket att slita ut PVK:n ur huvudet (den nya satt mer lättillgängligt för honom)!

Han har sin lilla luva på huvudet för att försöka hindra att han sliter ut sin PVK.

Han som bara hade en enda dos antibiotika kvar att ta, måste nu få ännu en ny för att kunna få sin dos som han behöver innan vi får åka hem. Så på 6:e (!!) försöket lyckas en sköterska äntligen få in katetern så att han får sin dos! Stackars lillen hade nog inte ett kärl på hela kroppen man inte prövat att sticka i! :/ I och med den sista dosen var taget så var även vårat "äventyr" på neonatalavdelningen över! Det var bara att packa ihop oss och åka hem till kära Tollered! Vilken lycka! Oj så vi njöt av att få komma hem och bara rå om oss själva! Idag har vi varit hemma en hel vecka redan. Men det får jag skriva om vid senare tillfälle. Nu ska lillen ha lite mat innan vi hoppar i säng och sover (förhoppningsvis).